Mustaschens återkomst ledde till ofrivillig isolering

Jag har nyligen fyllt år och ska i helgen ha en liten gathering. Ibland när det vankas högtidliga sammankomster brukar jag damma av den gamla kära ansiktsbehåringen- mustaschen. Nu var det ganska länge sen den satt där och prydde min överläpp, men framför spegeln tidigare idag beslutade jag mig för att släppa fram den i rampljuset igen. Men vid avlägsnandet av skägget upptäckte jag att min rakhyvel var slö som Roffe Boston på en söndagsmorgon. Vissa skäggpartier ville inte försvinna fast jag gjorde allt i min makt. Blodet färgade mitt tvättställ rött och jag insåg att slaget var förlorat. Jag får helt enkelt gå och se ut som Martin Suorra efter några veckor på Robinsonön tills huden har läkt. Det känns lite tufft eftersom jag har en massa ärenden på stan. Istället får jag vanka fram och tillbaka innan jag ger mig på en ansiktsslakt till. Suck, jag ska nog sluta raka mig för alltid.
/Atlas

Ireli

Först var det Harry och jag. Han kom till mig en regnig dag i oktober och sa att vi borde börja skapa musik. Med en gitarr försökte vi hitta ett uttrycksätt som passade oss. Vi skrev mängder med låtar och vi blev bättre och bättre på det. Harry har alltid varit den som försökte se utanför boxen. Att inte hålla sig till det uppenbara utan tänja på gränserna både sett till text och musik. Jag har försökt lära mig, men han är fortfarande bäst på det. På gymnasiet lärde jag genom Harry känna Roffe Boston. Roffe var den glade, coole killen som verkade vara kompis med de flesta. Han och Harry gick i samma klass och de började musicera ihop. Efter ett tag kom jag också med i musicerandet. Roffe lirade liksom jag gitarr och han älskade Nirvana. Det visade sig att han också skrev låtar och bra sådana dessutom. Vi tre beslöt oss för att starta ett band och vår första spelning var i skolans aula under en skolavslutning. På den tiden var vi inte så samspelta. Människor gick mitt under vårt framträdande, men det rörde oss inte ryggen.

Under den kommande sommaren fortsatte vi att spela tillsammans och vi blev lite mer samspelta. I denna veva tog vi in en ny medlem. Vi ville vara ett pop- och rockband och det är man inte utan en trummis. Jag hade en kompis i min klass som hette Valentino. Vi hade under en kort tid i början av gymnasiet spelat ihop vid ett par tillfällen. Jag tyckte att han var en fantastisk trummis. Han var inte ett tekniskt fenomen, men han spelade med känsla och han var taktfast. Han introducerade oss också för gruppen Beach boys musik och detta skulle komma att färga av sig på musiken vi skapade. Vi började harmonisera på allvar. Vi hade testat lite innan i några låtar, men när Valentino kom med blev stämsången ett signum för oss. Efter ett tag började Harry tappa intresset för att spela i band. Han slutade, men han fanns alltid med i bakgrunden eftersom jag fortsatte skriva låtar med honom.

Trots avhoppet fortsatte jag, Roffe och Valentino att köra vidare. Vi bosatte oss i stort sätt i Valentinos källare, där vi övade flitigt på att bli bättre och bättre. Vi skrattade, skapade och bråkade, men skrattade och skapade allra mest. Trots att vi blev en allt bättre grupp tyckte vi att en tyngd saknades. Vi plockade in en gammal kompis från skolan som spelade bas. Han hette Algot och han var precis det vi behövde. Det är inte lätt att komma in i en så sammansvetsad grupp, men han passade in perfekt och han bidrog också med att utveckla vår musik då han lyssnade på musik som vi inte var så bekanta med. Vi var tillslut kompletta. Vårt band höll i några år, sen splittrades vi. Jag och Valentino hade en gemensam dröm. Vi ville bort från landsbygden. Vi ville upptäcka något nytt, så vi flyttade till Göteborg. Vi trodde nog att bandet dog då, men idag känns det fortfarande levande på något sätt. Vi växte upp tillsammans och upptäckte musiken tillsammans. Sådant sätter sina spår. Jag tror att vi en dag kommer spela ihop igen och då kommer vi säga som Glenn Frey sa vid Eagles återförening; We never really broke up, we just took a 14 year vacation.

/ Atlas

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

När jag var 15 år hade jag min framtid utstakad. Jag visste precis vad jag skulle fylla mitt liv med och vad som var viktigt i livet. Min dröm var att leva och dö på samma plats som jag i början av 80-talet hade tagit mina första stapplande steg på. Jag skulle träffa en kvinna som jag skulle gifta mig med, skaffa barn, köpa villa, pensionsspara och skaffa mig en anställning på en närliggande fabrik. På söndagarna skulle familjen Atlas ge sig ut på cykelturer iklädda sina träningsoveraller i syntet. Konceptklädsel var ett måste.

Nu blev det inte riktigt som planerat. Jag upptäckte att det fanns mycket annat i livet än bara de ingredienserna. Jag upptäckte musiken och ångesten upptäckte mig och allt resulterade i en annan människa.

Allt började egentligen förändras den dagen då Dylan, Springsteen Don Henley, Neil Young och ett gäng andra gubbjävlar skakade om och kastade en leende Jimmy Atlas i väggen. Det var under denna period jag träffade några personer som kom att bli enormt viktiga för mig. Personer som också kunde uppleva en låt som större än livet och som liksom jag hade en inre eld som brann intensivt för musik.

Tillsammans skapade vi något eget, något stort, något vackert. Vi startade ett band och vi kallade oss Ireli.

/Atlas

Vad ska jag heta?

Just nu befinner jag mig i ett kreativt stadium där jag ägnar all ledig tid till att spela in backing tracks till Harrys skiva. Ibland känns det som om projektet håller på att äta upp mig och jag sliter mitt hår av ren frustration när det inte går min väg. Nu har jag hållit på med trummorna till låten ”Sweet Susanna” i en vecka och det känns fortfarande inte hundra. Jag börjar faktiskt längta till att få börja spela in mina egna låtar snart. Eftersom jag för några veckor sedan kom åt ett program med pedal steel guitar-loopar lutar det åt att det blir en countryinfluerad skiva.
Nu går jag verkligen händelserna i förväg, men när mina låtar är färdiginspelade och mixade tänker jag lägga ut dem på nätet. Jag måste då marknadsföra mig och behöver ett bra artistnamn. Jag övervägde för några sekunder att använda mitt födelsenamn, men jag droppade det eftersom det inte känns speciellt mycket country. Sen kom jag på namnet tiny fist, men det ger ju helt andra associationer. Jag får helt enkelt grunna vidare.

En av veckans hetaste musiknyheter är att Bruce Springsteen släpper nytt den 27 januari. Jag har rätt låga förväntningar eftersom förra skivan Magic inte var speciellt magisk, men jag måste säga att första singeln som heter ”Working on a dream” slår det mesta från förra skivan.
/ATLAS

Hemkomsten

Efter att ha varit några dagar i den kungliga huvudstaden är man nu tillbaka i gamla fina Borås. Anledningen till vår tripp till Stockholm berodde på att jag och Helga skulle överaska hennes bror, Carlito, som kom hem från en tre månader lång vistelse i Botswana. Det var grymt kul att se den gamle räven igen. Han var dock inte så förberedd på den svenska kylan eftersom han promenerade ut från planet i T-shirt och bomullsbyxor. Han kom inte tomhänt heller utan hade med en mängd fina presenter. Jag fick bland annat en snygg afrikansk dräkt som jag lätt ska göra till min officiella inspelningsskrud. Med andra ord kom tomten tidigt i år och jag hade tydligen ätit min gröt var dag.
/ Atlas

Seger i Stockholm

Äntligen en seger. Senaste tiden har det inte direkt varit en njutning att heja på Kalmar FF. Först en tung förlust på straffar mot alltid svåra IFK Göteborg, sen förlust mot Helsingborg. Sen kom en liten ljusglimt då man slog Elfsborg, men sen fortsatte eländet med uttåg ur UEFA-cupen och sen ett nederlag mot Trelleborg och ytterligare en förlust mot IFK. Idag blev det i alla fall äntligen seger igen och det med 1-0 mot Djurgården. Nu får man hålla tummarna att Änglarna slår Elfsborg på nya Ullevi imorgon. Om så blir fallet ligger Elfsborg tre poäng bakom Kalmar igen och det skulle vara underbart. Eftersom jag bor i Elfsborgsland skulle jag inte klara av att se boråsarna ta hem Lennart Johanssons pokal när Kalmar i stort sätt har legat i topp hela säsongen.
/Atlas

Vad lyssnar du på just nu?

Jag är just nu inne i en fas då jag lyssnar på väldigt mycket musik. Jag tänkte helt enkelt droppa lite namn på vad som spelas i min mp3-spelare just nu. Tipsa gärna mig om musik jag borde kolla upp.
Kolla gärna in: Randy Newman, The Blindboys of Alabama, Teddy Thompson, Old Crow medicine show, Ane Brun, Donny Hathaway, M Ward, Joe Henry, Lambchop, Harry Nilsson, Nelly Furtado, Jackson Browne, Dixie chicks, Gene Clark.
/ Atlas

Tankar om musik

Ah, idag rasslade det till på kontot och plötsligt hade man närmare nio tusen att förfoga över. Eftersom detta är typ den enda dagen på månaden som jag känner mig rik vandrade jag ner på stan för att ta en frukost. Det blev en räkmacka, kaffe mocka och en dagstidning på Orion. Mätt och belåten vandrade jag ut i Borås kroniska regnkaos, men istället för att gå hem tog jag en liten morgonpromenad. Jag satte i hörlurarna till min mp3-spelare, drog min kapuschong över huvud och vandrade iväg. Jag försvann snart in i min egen lilla värld ackompanjerad av ”Girl sailor” med The Shins. Jag tänkte att vad fantastiskt det är med musik, men hur man upplever den annorlunda nu än vad man gjorde för åtta – tio år sedan. Jag minns när jag var runt 20 och precis hade tagit mig ur ett svårt missbruk av symfonirock. Jag kom tillslut till insikt att det viktigaste med musik var att man hade något att säga, något som gick rakt in i hjärtat och då spelade det ingen roll om man var virtuos eller bara kunde två ackord.
Efter att jag kommit till denna insikt började jag absorbera en massa musik som jag inte hade lyssnat på tidigare. Jag kom ihåg hur starkt jag upplevde mycket av det jag lyssnade på. Jag minns hur jag satte i skivan Let’s get it on med Marvin Gaye och att jag någon minut in i låten ”If I should die tonight” inte klarade av att lyssna mer. Det var så överväldigande att jag inte klarade av att ta in mer just då. Jag kunde inte riktigt greppa att det gick att göra så bra musik. För att inte tala om första gången man hörde Pet sounds med Beach boys. Jag hittar egentligen inte ord för den upplevelsen.

Idag är det dock lite annorlunda, gick jag och tänkte. Jag drabbas inte lika hårt av musik längre. Visst, jag kan tycka att en låt är väldigt bra, men jag känner knappast att jag inte klarar av att lyssna färdigt på den p g a dess briljans. Men så plötsligt dyker ett gömt spår upp på från Teddy Thompsons nya skiva och den träffar mitt i prick. Jag känner hur en tår tränger sig fram och rullar längst min ena kind och hela min teori brakar samman som ett korthus. Musiken kan fortfarande ruska om min värld och träffa mig rakt i hjärtat. Jag känner mig upprymd och lättad.
/Atlas

There's No Devil, There's Just Dad When He's Drunk

Detta är den andra låten med Harry som jag håller på att prodda. Denna kom att bli mycket mer avancerad än Glowing in the dark. Harry ville att den skulle låta som om Tom Waits gick bärsärkargång på en skrotgård. Han ville också att diktaturstats marschljud skulle ligga som ett skön takthållare genom hela låten. Detta var ju såklart en svår nöt att knäcka, men man ger ju inte upp i första taget. Jag funderade lite, men sen ringde jag ordföranden i organisationen Producenter utan gränser; Roffe Boston. Roffe tar sig alltid tid och rekommenderade att jag skulle lägga ut en träskiva på golvet, micka upp den och sen stampa med olika typer av skor. I slutet skulle jag lägga ihop alla stampljuden i Cubase och vips skulle jag ha en skön marschmatta.
Jag gjorde så gott jag kunde och vände upp och ner på vårt tv-bord som fick utgöra underlaget. Jag mickade därefter upp den yta som skorna skulle stampas emot. Efter detta var det bara att ta fram alla kängor och gympaskor ur garderoben och stampa dem mot underlaget så taktfast som möjligt. Eftersom jag var tvungen att sköta inspelningen fick Helga den stora äran att sköta stampningen. Något hon gjorde med bravur. Andra inslag in låten var ståbas. Inte helt lätt att fixa då jag inte äger någon. Jag fick istället improvisera och använde Helgas cello som bas och det blev faktiskt rätt bra. Detta var det svåraste i inspelningsprocessen med den här låten. I låten förekommer också gitarr, Tom Waits-inspirerade trummor samt en konserttrumma från en symfoniorkester. Det ska bli intressant att höra hur det här kommer att falla ut efter mixningen.
/Atlas

Nytt försök

Ok, nu är det väl dags att starta upp den här bloggen på nytt. Den har ju legat nere sen i mars-april, men nu ska jag försöka skriva inlägg kontinuerligt.

En liten uppdatering är väl på sin plats. Jag har sen jag skrev sist skrivit färdigt min magisteruppsats i Biblioteks- och Informationsvetenskap. Nu är jag inne på min sista termin som studerande och jag läser nu Musikvetenskap vid Göteborgs Universitet. Kursen har hittills varit rätt lätt och jag har inte behövt anstränga mig så mycket. Detta innebär att jag spenderar mycket tid till att spela in och producera musik. Jag håller just nu på och spelar in en skiva med min gamle kompis Harry. Det finns säkert någon som är intresserad, så jag tänkte skriva om låtarna och hur jag går tillväga vid inspelningen av dessa.

Jag och Harry snackade först om att spela in sex låtar, men sex låtar blev åtta och åtta blev tio och där är vi nu. Jag började med att spela in en låt som heter Glowing in the dark. Låten har en melankolisk och mörk ton med ett upprepande komp som genomsyrar hela verket. Den gick väldigt fort att spela in och instrumenteringen är väldigt sparsmakad. Trummor, Cello och akustisk gitarr. Det saknas bas och sång, men eftersom sångaren Harry bor i Karlskrona får detta vänta. Basen får jag också skjuta upp eftersom jag helt enkelt måste köpa en ny. Det är ingen som har en bas som de vill sälja billigt?
/Atlas

Tuffa tider för personer som bor i hyresrätt

Idag damp det ner något mycket obehagligt i min brevlåda. Det var ett brev från Hyresgästföreningen som ville informera mig om att det kan bli tuffa tider framöver. Enligt Hyresgästföreningen har de privata fastighetsägarna anmält den svenska bostadspolitiken och allmännyttan till EU-kommissionen. Kommer det visa sig att den svenska bostadspolitiken strider mot EU:s stadsstöd och konkurrensregler, ja då kommer vi som bor i hyresrätt sitta duktigt i skiten. Detta innebär att marknadshyror kommer att införas och det går ut på att hyrestaket försvinner och att den person som kan tänka sig betala högst hyra får lägenheten. De hyresgäster som känner sig allra svettigast är förstås de som bor i storstäderna, men det är inget som säger att det inte skulle drabba de som bor i mindre städer också. Tanken med att införa marknadshyror är att man på så sätt ska få bort de värsta bostadsköerna. Klart som fan att det inte kommer finnas några bostadsköer när endast en minoritet kommer att ha råd att bo centralt. Detta kommer naturligtvis innebära att boendesegregationen i vårt samhälle kommer att bli värre, då inga låg- eller medelinkomsttagare kommer att ha råd att bo i centrum. Jag tycker att detta förslag från våra styrande är lite konstigt, då Alliansen och kanske främst då Kd ville slopa fastighetsskatten. Slopandet av fastighetsskatten skulle bl.a. innebära att gamla människor som bor i värdestigande villor skulle kunna bo kvar. Detta tycker jag är jättebra. Med detta i bakhuvudet förstår jag inte hur samma krafter vill införa marknadspriser på hyresrätter. Detta skulle kunna innebära att gamla människor som bor i centralt belägna hyresrätter skulle behöva flytta då de möjligtvis inte kan betala en hyra som kanske har stigit med 40-60%.

Ordning och reda

Jag och Helga Valgus har pratat hur länge som helst om att sortera och göra fint i våra bokhyllor. Igår så blev det tillslut verklighet av det hela. Då vi har två bokhyllor kom vi överens om att vi skulle organisera varsin. Jag visste exakt hur jag ville ha det i min. Då man snart är färdigutbildat bibliotekarie kan man självklart inte ha en bokhylla som ser ut som kriget. Nä, det var bara att plocka ut alla böckerna och lägga dem på golvet och efter detta skriva små lappar med SAB-systemets huvudklasser på och placera ut dem på en större yta. Det naturliga steget var efter detta att gå igenom samtliga böcker och placera dem i rätt huvudklass. Ibland fuskade jag lite och tjuvkikade på hur Libris hade gjort. Men nu när jag står och begrundar mästerverket är jag övertygad om att jag har stans finaste bokhylla och känner att det lätt var värt de tre timmar jag lade ner på det.

Jag lever...

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Nä, jag har inte varit upptagen bara oinspirerad. Egentligen finns det inte så mycket att berätta. Allt är precis som vanligt. Jag har varit sjuk igen och det var grymt jobbigt. Mest feber samt en åkomma som en kraftig dos Imodium tog död på. Jag har även varit en sväng i Karlskrona och hälsat på Carlito, men tyvärr så var det just då jag blev sjuk och detta innebar att jag mest låg i hans psoriasissjuka skinnsoffa och kollade på Simpsons. Trots att jag inte var helt frisk hade jag en trevlig tid i Blekinge. Det är alltid trivsamt att hälsa på Carlito i och med att han är en mycket trevlig person samt att man har möjligheten att utnyttja hans till bristningsgränsen teknikutrustade lägenhet. Jag passade även på åka till mitt bardoms småland och överraska min mamma på hennes födelsedag. Hon blev grymt paff. Det var skoj…
Sista tiden har jag annars mest irriterat mig på Melodifestivalen. Jag irriterar mig på det varje år, ändå kollar jag. Jag antar att det som lockar mig är att höra exakt hur dåliga låtarna är. För er som också är trötta på melodifestivalbjäffset kan jag rekommendera några låtar som kanske kan fungera som motgift.

Desperados waiting for a train – Guy Clark.
King Harvest - The Band.
Evacuation of the West – Bruce Springsteen.
Song for you – Gram Parsons.
Willie And Laura Mae Jones - Tony Joe White.

Drömmar

Ok, alla drömforskare. Här har ni ett exemplar som borde sitta i en monter på ett dröminstitut med röda sammetsband runt. Jag har inte berättat det för många, men jag drömmer de mest sinnessjuka drömmar man kan tänka sig. Det kan vara allt från att jag står och tittar på en nära släkting som hänger och dinglar i vedboden eller hur jag på ett heterodiegetiskt sätt ser hur geléhallon studsar runt genom ett tecknat landskap och där rakblad hänger över varje hallon och efter ett tag börjar dela dem på mitten. Du kan ju förstå att jag vaknar upp och ser ut som ett frågetecken ibland och undrar – Vad fan ska det här betyda?
Inatt har jag inte drömt riktigt så sinnessjukt (för att vara mig). Jag drömde att jag var i Karlskrona och att melodifestivalen var i stan. Jag, Helga Valgus och Leif Pagrotsky hade gått in till O’Learys (Där det låg innan de flyttade). Väl där stötte vi på några killar som bestämt sig för att bråka med oss eller framförallt mig. Vid bordet jag satt fanns också en person som jag på nått sätt kände. Jag frågade om hans hjälp i fråga att spöa idioterna och han var inte svår. Tillsammans gick vi fram till dem och alla utom en lade bena på ryggen. Jag och framförallt Helga Valgus gav honom kungligt med spö. Efter ett tag satt vi och inväntade polisen som skulle komma och gripa oss för misshandel. När väl poliserna kom satte man nästan skrattet i halsen. De hade skickat två som såg ut som Kling och Klang som dessutom bar ett par blåa skjortor av finaste sidentyg. De hade dessutom två knappar uppknäppta i halsen så deras snåriga brösthår fullkomligt välde ut. Som grädde på moset hade de den dåliga smaken att krydda det hela med ett par bastanta guldkedjor som nästan begravdes i den snåriga bröstbehåringen. En av dessa visade sig vara sadist som av någon anledning började sänka ner Leif Pagrotsky i ett gigantiskt gyttjehål. Efter detta vaknade jag. Är det någon som vill ge sig på en analys går det bra att lämna ett inlägg på kommentarsidan.

Bokrea och bra musik

Bokrean! Ah, en av årets höjdpunkter för en framtida bibliotekarie som undertecknad. Påpälsade som Michelingubbar stod jag, Helga Valgus och Petter Mandelbaum och väntade utanför Akademibokhandelns entré med stor förväntan. Väl inne i värmen blev besvikelsen stor då jag endast hittade en bok som var intressant och den köpte jag. Utan någon som helst tvekan på min heterosexualitet gick jag fram och knep ett exemplar av ”Två systrar söta”. Det är en receptbok på kakor… Så ett tag framöver kommer man vara sockerbagare Atlas.
Sist men inte minst kan jag rekommendera en skiva som helt otippat är otroligt bra. Om du gillar avskalad, intimljudande musik med bra sång tycker jag att du ska kolla in Ebba Forsbergs självbetitlade album.

Mustaschlördag

När jag vaknade i morse såg jag hur solen log sitt allra bredaste leende och att termometern hade kämpat sig upp och låg på fantantiska 11.2 grader Celsius. Jag tänkte att den här dagen kräver något alldeles speciellt. Jag ska helt klart göra mig lördagsfin idag. Med ivriga steg begav jag mig mot toaletten för att raka av mig den krusbärsliknande ansiktsväxt man kallar skägg. Jag fattade ett stadigt tag om rakhyveln och detta verktyg är något som jag mycket sällan använder. Oftast brukar det endast bli att jag använder en trimmer när jag ska göra mig ansiktsfin eftersom jag ogillar känslan av något sylvasst mot min halspulsåder. Men en dag som denna kände jag för att låta sluskskägget falla. Efter att kämpat med hyveln en halvtimma såg jag helt bältrossjuk ut, men kände att jag började närma mig slutet av denna frivilliga tortyr. Efter att ha avlägsnat i stort sätt allt ansiktshår återstod endast en gigantisk Tom Selleck-mustasch. När jag stod där och tittade på mig själv i spegeln blev allt så självklart. Naturligtvis skulle detta bli min lördagslook. Efter detta var det dags att hitta passande kläder och det var idag mycket lätt. Det blev bruna manchesterbyxor och läcker westernskjorta. Klockan blev elva och min sambo, Helga Valgus, vaknade och var inte alls lika exalterad över mitt infall. Hon tyckte mest att jag såg ut som en tysk cowboy.
Efter att ha putsat på alla detaljer till perfektion var jag nu helt redo att visa upp mig på stan. Så jag, Helga och herr Mandelbaum gick till Deli för att dricka kaffe. Efter detta skildes våra vägar åt och jag gick till min vän Sushisamurajen för att snacka lite. Han blev glad att se mig eftersom jag inte varit där på ett tag. Dessutom var han vänlig nog att bjuda mig på en sushi och en dricka… vilken kille. Ja, dagen har sannerligen börjat strålande hoppas att den fortsätter på den inslagna vägen.

ATLAS

Observation i cafeterian

Som vanligt har jag och Petter Mandelbaum suttit på högskolan och försökt knåpa ihop ytterligare några rader till något som i framtiden kommer att bli en magisteruppsats. Vid 10 var det dags för den sedvanliga fikapausen i skolans servering. Istället för en koffeininjektion fick det idag bli fredagsgodis för studiebidragets tre sista kronor. När jag studerade snaskutbudet såg jag en kille som hade köpt en godisklubba och som han gick runt och slickade på med stor intensitet. Då slog det mig… det borde banne mig vara åldergräns på att köpa godisklubbor. Människor som är typ över 18 år kan ju inte gå runt och slicka på klubbor utan att se ut som Farbror Bosse. Jaja, jag antar att människor gör som de vill, själv håller jag mig till de salta S:en.

Vad fan har jag att säga!?

Invigningsfanfarerna har tystnat, det röda premiärbandet är avklippt och tårtan är slut. En helt ny blogg har öppnat sina små ögon och sett världen för första gången och jag antar att jag är den sista personen i hela världen att börja skriva blogg. Nu när det börjar bli dags att fylla det tomma utrymmet på sidan med brödtext undrar jag för mig själv vad fan jag har att säga. Just nu måste jag leva världens mest ointressanta liv. På dagarna sitter jag och Petter Mandelbaum i svettiga grupprum och försöker skriva uppsats. På kvällarna är jag svintrött och det enda som händer då är att jag sitter i soffan och kollar på film. Ja, jag ska försöka klämma ur mig någonting av värde annars lär den här bloggen bli som en roman av Marcel Proust där jag beskriver varenda liten oviktig detalj till in absurdum.

ATLAS