Tankar om musik

Ah, idag rasslade det till på kontot och plötsligt hade man närmare nio tusen att förfoga över. Eftersom detta är typ den enda dagen på månaden som jag känner mig rik vandrade jag ner på stan för att ta en frukost. Det blev en räkmacka, kaffe mocka och en dagstidning på Orion. Mätt och belåten vandrade jag ut i Borås kroniska regnkaos, men istället för att gå hem tog jag en liten morgonpromenad. Jag satte i hörlurarna till min mp3-spelare, drog min kapuschong över huvud och vandrade iväg. Jag försvann snart in i min egen lilla värld ackompanjerad av ”Girl sailor” med The Shins. Jag tänkte att vad fantastiskt det är med musik, men hur man upplever den annorlunda nu än vad man gjorde för åtta – tio år sedan. Jag minns när jag var runt 20 och precis hade tagit mig ur ett svårt missbruk av symfonirock. Jag kom tillslut till insikt att det viktigaste med musik var att man hade något att säga, något som gick rakt in i hjärtat och då spelade det ingen roll om man var virtuos eller bara kunde två ackord.
Efter att jag kommit till denna insikt började jag absorbera en massa musik som jag inte hade lyssnat på tidigare. Jag kom ihåg hur starkt jag upplevde mycket av det jag lyssnade på. Jag minns hur jag satte i skivan Let’s get it on med Marvin Gaye och att jag någon minut in i låten ”If I should die tonight” inte klarade av att lyssna mer. Det var så överväldigande att jag inte klarade av att ta in mer just då. Jag kunde inte riktigt greppa att det gick att göra så bra musik. För att inte tala om första gången man hörde Pet sounds med Beach boys. Jag hittar egentligen inte ord för den upplevelsen.

Idag är det dock lite annorlunda, gick jag och tänkte. Jag drabbas inte lika hårt av musik längre. Visst, jag kan tycka att en låt är väldigt bra, men jag känner knappast att jag inte klarar av att lyssna färdigt på den p g a dess briljans. Men så plötsligt dyker ett gömt spår upp på från Teddy Thompsons nya skiva och den träffar mitt i prick. Jag känner hur en tår tränger sig fram och rullar längst min ena kind och hela min teori brakar samman som ett korthus. Musiken kan fortfarande ruska om min värld och träffa mig rakt i hjärtat. Jag känner mig upprymd och lättad.
/Atlas