2008

Nu när 2009 har infunnit sig är det kanske på sin plats med en liten populärkulturell summering av den gångna året.

De fullängdare som gjorde djupast intryck på mig under 2008 var; Dixie Chicks – Taking the long way, Teddy Thompson – Up Front & Down Law, Ane Brun - Changing of the seasons, Ebba Forsberg – Ebba Forsberg och Merle Haggard – My love affair with trains.

Låtarna som träffade hårdast var; Rufus Wainwright – Going to a town, Dixie Chicks – I hope, Teddy Thompson – Change of heart, Ane Brun – Gillian, Merle Haggard – So long train whistle, Jackson Browne – Song for Adam, Andreas Elfwingson – Inte nu
Yael Naim – Paris, The Swell Season – Falling Slowly

Filmerna som stod ut över mängden var;
Into the wild, American gangster, There will be blood, Imaginary heroes, Järn 3:an, Vicky Christina Barcelona

/Atlas

Mustaschens återkomst ledde till ofrivillig isolering

Jag har nyligen fyllt år och ska i helgen ha en liten gathering. Ibland när det vankas högtidliga sammankomster brukar jag damma av den gamla kära ansiktsbehåringen- mustaschen. Nu var det ganska länge sen den satt där och prydde min överläpp, men framför spegeln tidigare idag beslutade jag mig för att släppa fram den i rampljuset igen. Men vid avlägsnandet av skägget upptäckte jag att min rakhyvel var slö som Roffe Boston på en söndagsmorgon. Vissa skäggpartier ville inte försvinna fast jag gjorde allt i min makt. Blodet färgade mitt tvättställ rött och jag insåg att slaget var förlorat. Jag får helt enkelt gå och se ut som Martin Suorra efter några veckor på Robinsonön tills huden har läkt. Det känns lite tufft eftersom jag har en massa ärenden på stan. Istället får jag vanka fram och tillbaka innan jag ger mig på en ansiktsslakt till. Suck, jag ska nog sluta raka mig för alltid.
/Atlas

Ireli

Först var det Harry och jag. Han kom till mig en regnig dag i oktober och sa att vi borde börja skapa musik. Med en gitarr försökte vi hitta ett uttrycksätt som passade oss. Vi skrev mängder med låtar och vi blev bättre och bättre på det. Harry har alltid varit den som försökte se utanför boxen. Att inte hålla sig till det uppenbara utan tänja på gränserna både sett till text och musik. Jag har försökt lära mig, men han är fortfarande bäst på det. På gymnasiet lärde jag genom Harry känna Roffe Boston. Roffe var den glade, coole killen som verkade vara kompis med de flesta. Han och Harry gick i samma klass och de började musicera ihop. Efter ett tag kom jag också med i musicerandet. Roffe lirade liksom jag gitarr och han älskade Nirvana. Det visade sig att han också skrev låtar och bra sådana dessutom. Vi tre beslöt oss för att starta ett band och vår första spelning var i skolans aula under en skolavslutning. På den tiden var vi inte så samspelta. Människor gick mitt under vårt framträdande, men det rörde oss inte ryggen.

Under den kommande sommaren fortsatte vi att spela tillsammans och vi blev lite mer samspelta. I denna veva tog vi in en ny medlem. Vi ville vara ett pop- och rockband och det är man inte utan en trummis. Jag hade en kompis i min klass som hette Valentino. Vi hade under en kort tid i början av gymnasiet spelat ihop vid ett par tillfällen. Jag tyckte att han var en fantastisk trummis. Han var inte ett tekniskt fenomen, men han spelade med känsla och han var taktfast. Han introducerade oss också för gruppen Beach boys musik och detta skulle komma att färga av sig på musiken vi skapade. Vi började harmonisera på allvar. Vi hade testat lite innan i några låtar, men när Valentino kom med blev stämsången ett signum för oss. Efter ett tag började Harry tappa intresset för att spela i band. Han slutade, men han fanns alltid med i bakgrunden eftersom jag fortsatte skriva låtar med honom.

Trots avhoppet fortsatte jag, Roffe och Valentino att köra vidare. Vi bosatte oss i stort sätt i Valentinos källare, där vi övade flitigt på att bli bättre och bättre. Vi skrattade, skapade och bråkade, men skrattade och skapade allra mest. Trots att vi blev en allt bättre grupp tyckte vi att en tyngd saknades. Vi plockade in en gammal kompis från skolan som spelade bas. Han hette Algot och han var precis det vi behövde. Det är inte lätt att komma in i en så sammansvetsad grupp, men han passade in perfekt och han bidrog också med att utveckla vår musik då han lyssnade på musik som vi inte var så bekanta med. Vi var tillslut kompletta. Vårt band höll i några år, sen splittrades vi. Jag och Valentino hade en gemensam dröm. Vi ville bort från landsbygden. Vi ville upptäcka något nytt, så vi flyttade till Göteborg. Vi trodde nog att bandet dog då, men idag känns det fortfarande levande på något sätt. Vi växte upp tillsammans och upptäckte musiken tillsammans. Sådant sätter sina spår. Jag tror att vi en dag kommer spela ihop igen och då kommer vi säga som Glenn Frey sa vid Eagles återförening; We never really broke up, we just took a 14 year vacation.

/ Atlas

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

När jag var 15 år hade jag min framtid utstakad. Jag visste precis vad jag skulle fylla mitt liv med och vad som var viktigt i livet. Min dröm var att leva och dö på samma plats som jag i början av 80-talet hade tagit mina första stapplande steg på. Jag skulle träffa en kvinna som jag skulle gifta mig med, skaffa barn, köpa villa, pensionsspara och skaffa mig en anställning på en närliggande fabrik. På söndagarna skulle familjen Atlas ge sig ut på cykelturer iklädda sina träningsoveraller i syntet. Konceptklädsel var ett måste.

Nu blev det inte riktigt som planerat. Jag upptäckte att det fanns mycket annat i livet än bara de ingredienserna. Jag upptäckte musiken och ångesten upptäckte mig och allt resulterade i en annan människa.

Allt började egentligen förändras den dagen då Dylan, Springsteen Don Henley, Neil Young och ett gäng andra gubbjävlar skakade om och kastade en leende Jimmy Atlas i väggen. Det var under denna period jag träffade några personer som kom att bli enormt viktiga för mig. Personer som också kunde uppleva en låt som större än livet och som liksom jag hade en inre eld som brann intensivt för musik.

Tillsammans skapade vi något eget, något stort, något vackert. Vi startade ett band och vi kallade oss Ireli.

/Atlas

Vad ska jag heta?

Just nu befinner jag mig i ett kreativt stadium där jag ägnar all ledig tid till att spela in backing tracks till Harrys skiva. Ibland känns det som om projektet håller på att äta upp mig och jag sliter mitt hår av ren frustration när det inte går min väg. Nu har jag hållit på med trummorna till låten ”Sweet Susanna” i en vecka och det känns fortfarande inte hundra. Jag börjar faktiskt längta till att få börja spela in mina egna låtar snart. Eftersom jag för några veckor sedan kom åt ett program med pedal steel guitar-loopar lutar det åt att det blir en countryinfluerad skiva.
Nu går jag verkligen händelserna i förväg, men när mina låtar är färdiginspelade och mixade tänker jag lägga ut dem på nätet. Jag måste då marknadsföra mig och behöver ett bra artistnamn. Jag övervägde för några sekunder att använda mitt födelsenamn, men jag droppade det eftersom det inte känns speciellt mycket country. Sen kom jag på namnet tiny fist, men det ger ju helt andra associationer. Jag får helt enkelt grunna vidare.

En av veckans hetaste musiknyheter är att Bruce Springsteen släpper nytt den 27 januari. Jag har rätt låga förväntningar eftersom förra skivan Magic inte var speciellt magisk, men jag måste säga att första singeln som heter ”Working on a dream” slår det mesta från förra skivan.
/ATLAS

Hemkomsten

Efter att ha varit några dagar i den kungliga huvudstaden är man nu tillbaka i gamla fina Borås. Anledningen till vår tripp till Stockholm berodde på att jag och Helga skulle överaska hennes bror, Carlito, som kom hem från en tre månader lång vistelse i Botswana. Det var grymt kul att se den gamle räven igen. Han var dock inte så förberedd på den svenska kylan eftersom han promenerade ut från planet i T-shirt och bomullsbyxor. Han kom inte tomhänt heller utan hade med en mängd fina presenter. Jag fick bland annat en snygg afrikansk dräkt som jag lätt ska göra till min officiella inspelningsskrud. Med andra ord kom tomten tidigt i år och jag hade tydligen ätit min gröt var dag.
/ Atlas

Seger i Stockholm

Äntligen en seger. Senaste tiden har det inte direkt varit en njutning att heja på Kalmar FF. Först en tung förlust på straffar mot alltid svåra IFK Göteborg, sen förlust mot Helsingborg. Sen kom en liten ljusglimt då man slog Elfsborg, men sen fortsatte eländet med uttåg ur UEFA-cupen och sen ett nederlag mot Trelleborg och ytterligare en förlust mot IFK. Idag blev det i alla fall äntligen seger igen och det med 1-0 mot Djurgården. Nu får man hålla tummarna att Änglarna slår Elfsborg på nya Ullevi imorgon. Om så blir fallet ligger Elfsborg tre poäng bakom Kalmar igen och det skulle vara underbart. Eftersom jag bor i Elfsborgsland skulle jag inte klara av att se boråsarna ta hem Lennart Johanssons pokal när Kalmar i stort sätt har legat i topp hela säsongen.
/Atlas