Ireli

Först var det Harry och jag. Han kom till mig en regnig dag i oktober och sa att vi borde börja skapa musik. Med en gitarr försökte vi hitta ett uttrycksätt som passade oss. Vi skrev mängder med låtar och vi blev bättre och bättre på det. Harry har alltid varit den som försökte se utanför boxen. Att inte hålla sig till det uppenbara utan tänja på gränserna både sett till text och musik. Jag har försökt lära mig, men han är fortfarande bäst på det. På gymnasiet lärde jag genom Harry känna Roffe Boston. Roffe var den glade, coole killen som verkade vara kompis med de flesta. Han och Harry gick i samma klass och de började musicera ihop. Efter ett tag kom jag också med i musicerandet. Roffe lirade liksom jag gitarr och han älskade Nirvana. Det visade sig att han också skrev låtar och bra sådana dessutom. Vi tre beslöt oss för att starta ett band och vår första spelning var i skolans aula under en skolavslutning. På den tiden var vi inte så samspelta. Människor gick mitt under vårt framträdande, men det rörde oss inte ryggen.

Under den kommande sommaren fortsatte vi att spela tillsammans och vi blev lite mer samspelta. I denna veva tog vi in en ny medlem. Vi ville vara ett pop- och rockband och det är man inte utan en trummis. Jag hade en kompis i min klass som hette Valentino. Vi hade under en kort tid i början av gymnasiet spelat ihop vid ett par tillfällen. Jag tyckte att han var en fantastisk trummis. Han var inte ett tekniskt fenomen, men han spelade med känsla och han var taktfast. Han introducerade oss också för gruppen Beach boys musik och detta skulle komma att färga av sig på musiken vi skapade. Vi började harmonisera på allvar. Vi hade testat lite innan i några låtar, men när Valentino kom med blev stämsången ett signum för oss. Efter ett tag började Harry tappa intresset för att spela i band. Han slutade, men han fanns alltid med i bakgrunden eftersom jag fortsatte skriva låtar med honom.

Trots avhoppet fortsatte jag, Roffe och Valentino att köra vidare. Vi bosatte oss i stort sätt i Valentinos källare, där vi övade flitigt på att bli bättre och bättre. Vi skrattade, skapade och bråkade, men skrattade och skapade allra mest. Trots att vi blev en allt bättre grupp tyckte vi att en tyngd saknades. Vi plockade in en gammal kompis från skolan som spelade bas. Han hette Algot och han var precis det vi behövde. Det är inte lätt att komma in i en så sammansvetsad grupp, men han passade in perfekt och han bidrog också med att utveckla vår musik då han lyssnade på musik som vi inte var så bekanta med. Vi var tillslut kompletta. Vårt band höll i några år, sen splittrades vi. Jag och Valentino hade en gemensam dröm. Vi ville bort från landsbygden. Vi ville upptäcka något nytt, så vi flyttade till Göteborg. Vi trodde nog att bandet dog då, men idag känns det fortfarande levande på något sätt. Vi växte upp tillsammans och upptäckte musiken tillsammans. Sådant sätter sina spår. Jag tror att vi en dag kommer spela ihop igen och då kommer vi säga som Glenn Frey sa vid Eagles återförening; We never really broke up, we just took a 14 year vacation.

/ Atlas