När jag var 15 år hade jag min framtid utstakad. Jag visste precis vad jag skulle fylla mitt liv med och vad som var viktigt i livet. Min dröm var att leva och dö på samma plats som jag i början av 80-talet hade tagit mina första stapplande steg på. Jag skulle träffa en kvinna som jag skulle gifta mig med, skaffa barn, köpa villa, pensionsspara och skaffa mig en anställning på en närliggande fabrik. På söndagarna skulle familjen Atlas ge sig ut på cykelturer iklädda sina träningsoveraller i syntet. Konceptklädsel var ett måste.
Nu blev det inte riktigt som planerat. Jag upptäckte att det fanns mycket annat i livet än bara de ingredienserna. Jag upptäckte musiken och ångesten upptäckte mig och allt resulterade i en annan människa.
Allt började egentligen förändras den dagen då Dylan, Springsteen Don Henley, Neil Young och ett gäng andra gubbjävlar skakade om och kastade en leende Jimmy Atlas i väggen. Det var under denna period jag träffade några personer som kom att bli enormt viktiga för mig. Personer som också kunde uppleva en låt som större än livet och som liksom jag hade en inre eld som brann intensivt för musik.
Tillsammans skapade vi något eget, något stort, något vackert. Vi startade ett band och vi kallade oss Ireli.
/Atlas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar