Invigningsfanfarerna har tystnat, det röda premiärbandet är avklippt och tårtan är slut. En helt ny blogg har öppnat sina små ögon och sett världen för första gången och jag antar att jag är den sista personen i hela världen att börja skriva blogg. Nu när det börjar bli dags att fylla det tomma utrymmet på sidan med brödtext undrar jag för mig själv vad fan jag har att säga. Just nu måste jag leva världens mest ointressanta liv. På dagarna sitter jag och Petter Mandelbaum i svettiga grupprum och försöker skriva uppsats. På kvällarna är jag svintrött och det enda som händer då är att jag sitter i soffan och kollar på film. Ja, jag ska försöka klämma ur mig någonting av värde annars lär den här bloggen bli som en roman av Marcel Proust där jag beskriver varenda liten oviktig detalj till in absurdum.
ATLAS
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar